Östbacken, som Bosättningen kallas, ligger i Västmanland, ungefär tio mil norr om Örebro. Den har utgjort ett tillhåll för överleverare sedan några år tillbaka. Det var dock inte försen ungefär tre år sedan Östbacken fick en ordentlig organisation. Idag bor ett hundratal människor i gemenskap i denna bosättning. Folk hjälps åt med vad som behöver göras, alla har tydliga uppgifter för att bidra till att få livet att fungera.

Bosättningen styrs av en kommitté med representanter från medborgarnas olika "gillen". Det finns ett rättssystem, en vaktstyrka som samtliga medborgare efter ett schema medverkar i, samt etablerade samarbeten med grävare och en annan bosättning några mil norrut.

Bosättningen består av flertalet byggnader, vissa av dem är fullständigt livsfarliga att vistas ens i närheten av, pågrund av rasrisker, instabilitet och andra obehagligheter. Dessa byggnader passar sig Bosättningens invånare mycket noga för, då man sett tillräckligt med olyckor för att förstå att inte ta några risker. Byggnaden nedan är ett exempel på en sådan byggnad, där fasaden med jämna mellanrum rasar ner i stora sjok på marken nedanför.

Nära Bosättningen finns även en gammal övergiven transformatorstation. Den fungerar inte längre, men den ger fortfarande ifrån sig ett ödesmättat, dovt, elektriskt hummande dag ut och dag in, året om. Ingen vet vad den riktigt gör nu när det land den skulle göda är borta, men står där fortfarande, det gör den.

Precis invid Bosättningen finns även en hel del enorma silos och gamla brukshallar, alla låsta och övergivna sedan länge, kanske till och med sen innan kriget. Man har försökt ta reda på vad som finns därinne, men ingenting intressant har någonsin hittats där, så man har slutat leta. Nu står de bara där, som bleka monument för den tid som varit men som aldrig kommer igen...

Runt om Bosättningen ligger enorma högar med gammalt bråte och slagg, restprodukter från den industri som för länge sedan upphört att drivas. Då och då kan man hitta något användbart som någon missat i någon av skrothögarna, men allt som oftast är de just det de är: Skrot.

Den del av Bosättningen där de flesta valt att bo är också den mest välbevarade delen av hela det förfallna industriområdet. Här finns i princip intakta väggar och rum, och har man tur så kan man ibland få vattenkranarna att fungera på någon gammal toalett. Detta vatten är man dock noga med att rena innan man ens funderar på att få i sig det, för vem vet vad som kan ligga i de där gamla rören och pumphusen.

Denna del av Bosättningen består i ett rött tegelhus, byggt i fem våningar, vilket antagligen använts som någon form av boningshus eller kontorslokaler för de som bodde och verkade här innan kriget. Nu har platsen varit förfallen och övergiven länge, men på senare tid har Bosättningens invånare försökt att göra om huset tillräckligt för att göra det beboeligt, och sedan något år så kallar större delen av den bofasta befolkningen på platsen denna ensliga tegelbyggnad för hem. Vissa kvällar kan till och med någon enstaka gatlampa ge ifrån sig ett litet skimmer av ljus, varför eller hur är det ingen som riktigt vet, men det är ett välkommet minne av den civilisation som många nu gett upp hoppet om att någonsin få se igen.