Grävarnas uppkomst

Grävarnas uppkomst var en naturlig följd av misären som följde efter kriget. Det fanns olika sätt att överleva, ett var att ge sig ut där populationen var som tunnast, plocka på sig alla de nyttiga saker man kunde hitta, för att sedan ge sig tillbaka och ägna sig åt byteshandel. Detta fenomen har funnits ända sedan kriget.

När nya små civilisationer började skapas runt om i landet, fanns det nya sätt att leva på. Man var inte längre tvungen att skaffa fram allt själv. Man kunde bo med andra, ha sin uppgift och sedan bli försedd med det andra man behövde. Färre människor ägnade sig nu åt det gamla letandet.

Dock fanns det människor som var så vana vid letandet att de helt enkelt föredrog att leva som de gjort de senaste åren. Att leta efter fynd och sälja till bosättningarna blev mer än ett sätt att överleva, det förvandlades till en subkultur och en livsstil. I mellansverige började dessa människor att kallas "grävare". Benämningen är lika utbredd hos grävarna själv som hos omvärlden.

Det dröjde inte länge förrän det bland grävarna började utvecklas jargong, hederskodex och mer eller mindre bestämda regler för hur saker går till. Att vara grävare blev någonting man var stolt över och utanförskapet från civilisationer, byar och bosättningar blev en tillhörighet i sig. Idag arbetar de allra flesta grävarna för en bosättning. De samlar fynd och får i utbyte mat, sprit och någonstans att sova. Det är ett hårt liv, men erbjuder en omväxlande vardag som sällan är sysslolös.