I ett samhälle som Östbacken, där alla får slita för brödfödan, är det inte så underligt att man tar till vara på varje tillfälle till festligheter. Årets högtider är något man ser fram emot, de bryter av vardagens lunk och slit. Förberedelser inför de mer festliga högtidsdagarna påbörjas långt i förväg.

Östbacken är ett ungt samhälle, och de nya traditionerna som hänger ihop med specifika högtider har ännu inte riktigt rotat sig. Det dyker upp nya påhitt från gång till gång, men Östbackenborna är överlag inte sena med att upprepa vinnande koncept från tidigare år.

Den 26 juli 2019 sammanträdde den löst ihopsatta första Kommittén i bosättningen, och man beslutade sig där och då för att kollektivisera allt; arbete, egendom och liknande. Detta hade redan påbörjats månaden innan, när första "bytesrundan" skedde, där man skickade iväg bytesvaror till Gävle för att byta till sig grödor att sätta. Men den 26 Juli blev det officiellt, och Östbacken var ett kollektiv.

En hel del folk valde att lämna Östbacken den dagen, men de som var kvar var fyllda av framtidshopp och en brinnande arbetslust över att börja bygga ett nytt samhälle. Sedan dess firar man den 26 juli som "Kollektiviseringsdagen", och det brukar innebära att man äter gott (man samlar på sig och snålar under sommaren), umgås, sjunger sånger, dricker, tävlar i spel och lekar och i allmänhet har en rolig dag. Man brukar även, med stolthet, konstatera vad som blivit bättre sedan förra året; större skördar, fler grödor, elektricitet, eller liknande.

I år har man dessutom extra anledning att fira årsdagen, då Kommittévalet infaller på samma dag.

Julen är en av de mest uppskattade högtiderna. Julafton ger ett välbehövt avbrott i den kalla och mörka vintern. Dan före dan reses en stor julgran ute på gården, och alla som vill får bidra till pyntningen. Det brukar bli en färgsprakande kavalkad av tygbitar, ståltrådsbollar, halmänglar, pappershjärtan, gamla tandborstar, spegelskärvor, kottar, skrot och garngiraffer. Den som vill och kan ger förstås bort julklappar till sina nära och kära, men i ett samhälle där det mesta ägs kollektivt och ägodelarna är få, består gåvorna ofta av mer immateriella ting.

Vid juletid för två år sedan kläckte radiooperatören Mickan och lapparen Agge idén med �smygklappar�. Då var det bara de två som �smög�, men julen därpå hade fler anammat idén. Dagarna innan julafton samlar Östbackenbon på sig lagom stora bitar av trä (vanligtvis stora som en tumme). På dessa skriver man olika ord, positiva ord som beskriver personer i hens närhet (exempelvis pålitlig, snygg, varmhjärtad, bäst!). Ett ord per person och träbit. Under julafton lägger så sagda Östbackenbor dessa komplimanger någonstans där respektive person kommer att hitta dem. Till exempel kan komplimangen läggas i mottagarens sko innan denne vaknar, eller smygas ner i en ficka vid lämpligt tillfälle. Förra julen vart det till och med lite av en sport att "smyga bort" så många komplimanger som möjligt, utan att bli upptäckt ("Hur många smög du?" "Tretton, men två kom på mig." "Ha, jag smög bort 21! Fast jag fick bara sju...").

Maten man äter på julafton är i mångt och mycket lik den traditionella vi har idag. Allt man en gång var van vid står förstås inte uppdukat, och inte heller i helt överdådiga mängder. Men man anstränger sig ändå varje år för att uppbåda så mycket man kan av de traditionella delikatesserna, om än i modifierade versioner, utifrån vilka råvaror som finns att tillgå.

Till julaftonskvällen samlas Östbackaborna ute på gårdsplanen, för då bjuder lekmästarna upp till ringdans! Vad som börjar som en dans kring granen under relativt ordnade former, med musik och dans, urartar snart i en slingrande orm av sjungande, skrattande, andfådda medborgare som dansar hand i hand från rum till rum. Ju fler knutar och kringelkrokar desto bättre! Dansen brukar ta slut vid Skänken, för vid det här laget är alla lagom törstiga!

Det är rätt ont om fyrverkerier och smällare år 2022, och de få saker som smäller riktigt högt sparar man gärna till annat. Men i övrigt är det sig rätt likt; man spenderar kvällen/natten i glada vänners lag, och hinkar i sig korkat stora mängder alkohol.

En tradition som dock börjat växa sig stark är Nyårstalet. På lucia (13:e december) utnämner Kommitèn Nyårstalaren. Denne är den medborgare som (Kommittèn anser) gjort sig mest förtjänt av ära och berömmelse. Som Nyårstalare får man den stora äran att hålla det traditionsenliga Nyårstalet, samt att ringa in det nya året (i lämplig klocka, gonggong, eller oljefat).

Den 6:e juni firas Sveriges nationaldag bland några sentimentala själar. Man samlas då för flagghissning och sång. Det är heller inte ovanligt att en eller annan nationalpatriotisk dikt framförs.

Nationaldagen är en högtid som delar in bosättningen i tre läger; de som ivrar för att dagen bör uppmärksammas, de som tycker att det är helt bortkastat och hävdar att nationen Sverige inte längre existerar, samt de som helt enkelt inte bryr sig.

Födelsedagar är såklart något man passar på att uppmärksamma. Då det inte alltid är helt lätt att hitta presenter att ge bort, har det blivit tradition att fira av sina med-medborgare med sång! Ju längre sång och ju fler åhörare desto bättre! Det är inte bara gamla vanliga �Jamåhonleva�, utan det är ofta nyskrivet material som framförs. Här passar man på att framhäva hur rekorderlig födelsedagsbarnet är, men man väver också in pinsamma anekdoter. Födelsedagssånger är vanligast, men även födelsedagssketcher, födelsedagsdikter och födelsedagsfrågesporter är på frammarsch!

En självklarhet vid födelsedagar är förstås att det hålls tal.

I ett jordbrukande samhälle som Östbacken ser man såklart till att fira i samband med skörden. När man grävt upp årets första potatisskörd firas den så kallade �Löningsdagen�. I den mån som förråden tillåter dukas det upp till matfest, med tal och sång. Alla som ämnar delta vid middagen bidrar med något; har man inget ätbart att sätta på bordet så har man med sig kransar för dekoration, bidrar med en nyskriven sång, eller hjälper helt enkelt till med förberedelser och städning.

Alla högtidsdagar i Östbacken är förstås inte muntra. Alla har mist någon, och alla har någon som de saknar, som uppmärksammas vid minneshögtider.

Allhelgona är sig rätt likt, man tänder ljus för de döda, och även för de man saknar och vars öde inte är känt. Känner man någon som är begravd på Östbackens "kyrkogård" så tänder man där ett ljus, annars gör man det vid monumentet för döda/saknade.

Gudstjänsten som hålls vid Allhelgona brukar vara välbesökt, då man även här tänder ljus för de man förlorat.

Dagen före midsommar, dagen då bomberna föll, uppmärksammas i Östbacken med ett besök till �Vårdträdet�. Man binder sig då en krans i vilken man knyter in sådant som påminner om förlorade vänner, enkla saker som är lätta att avvara; en bit rosa garn för lillebror som var så förtjust i den färgen, en mutter för den händiga flickvännen, en pappersbit med det där hemliga ordet som man delade med bara bästisen och ingen annan...

Man bär sedan med sig kransen under tystnad till vad som kommit att kallas för Vårdträdet; en gammal knotig ek som växer en bit bort från Östbacken. I denna ek hänger man så upp sina kransar, med en tanke till de man saknar.

Senare under kvällen brukar det dock dukas fram lite extra god mat och dryck. Man festar och har det trevligt och utbringar skålar för sina saknade.